Robin Hood och Skattebetalarna

Jag fick ett brev häromdagen från Skattebetalarna, ni vet den där föreningen som lobbar för att att få lägre skatter oavsett om det handlar om inkomstskatt, fastighetsskatt eller någon annan skatt. Min egen analys av medlemmarna i föreningen säger mig att det finns en kraftig överrepresentation av höginkomsttagare från storstadsregionerna.

I detta brev från Skattebetalarna ställde man frågan om det var rimligt att stockholmare betalar 5700 per person och år till andra kommuner. Det handlade alltså om den kommunala utjämningsskatten, även kallad Robin Hood-skatten eftersom rika kommuner betalar till fattiga kommuner. Och redan det namnet har väl motiverat skatten tillräckligt tycker jag. Om man googlar på skatten så nämns tre delar: inkomstutjämning, kostnadsutjämning och strukturell utjämning. För detaljerad förklaring hänvisas till Wikipedia.

För varje kommun beräknar man alltså om kommunen ska betala eller få pengar från utjämningssystemet beroende på skattekraften, kostnaderna (till exempel hur många personer som kommunen ska ge äldreomsorg och barnomsorg) och strukturell situation (hur arbetsmarknaden ser ut i kommunen).  De siffror man kommer fram till är alltså baserade på hårdfakta. Inget tyckande.

Nu menar de arga Skattebetalarna att systemet är orättvist eftersom storstäder som Malmö får väldigt mycket pengar från systemet. Och om jag gräver lite i siffrorna så stämmer det. Om man räknar på hela kommunen. Men räknat på bidrag per kommuninnevånare så får man en helt annan bild, då ligger norrlandskommunerna i topp. Rätt naturligt. Men varför får Malmö så mycket pengar? Gräv, gräv…svaret är att Malmö fått ta emot en mycket stor andel flyktingar som står utanför arbetsmarknaden. Det innebär att skattekraften blir låg och omsorgskostnaderna skenar.

Nu invänder säkert någon med örnkoll att Malmös budget gått med vinst under en lång rad av år. Det har däremot inte norrlandskommunerna gjort. Det kan indikera att systemet kanske borde justeras till glesbygdskommunernas fördel. Men det är inte detsamma som att säga att det är orimligt att stockholmare 5700 per person i Robin Hood-skatt.  Jag är säker på att Karl-Bertil Jonsson skulle hålla med mig om det.

 

Massmedias rapportering om terrordådet

Jag var inne på massmedias rapportering om terrordådet redan igår när jag kommenterade Caroline Krooks avhyvling i TV.  Hon vände sig mot den ständiga minut-för-minut-rapporteringen som bidrar till att skapa, om inte panik så i alla fall rädsla. Och rubrikerna är krigsfeta. Nu är vi inne på tredje dygnet och fortfarande fylls nyhetssändningarna med omtagningar och nya vinklingar på det som hände.

Sverige och Stockholm skötte sig alldeles utmärkt i fredags. Polis, räddningspersonal, sjukhus – för att inte tala om allmänheten. Däremot var massmedias hantering under all kritik. Det som jag vänder mig mest mot är alla publicerade rykten. Skjutningar påstods ha ägt rum lite varstans i Stockholm: vid Fridhemsplan, Hötorget och vid Globen. Inga av dessa skjutningar var bekräftade. Ändå publicerades uppgifterna. Tidningen Café tar förtjänstfullt upp detta i en artikel.

Frågan är om man lärt läxan till nästa gång. Jag tvivlar.

IS-franchising bakom terrordådet i Stockholm

För två veckor sen skrev jag ett blogginlägg där jag ifrågasatte hur smart en terrorist är. Igår drabbades Stockholm. Och jag tycker att min tes fortfarande är aktuell. Den man som utförde attentatet i Stockholm betraktar jag som psykiskt störd. Och definitivt inte särskilt smart. Varför inte? Det finns flera anledningar. Sett ur hans perspektiv så var attentatet tämligen misslyckat: han lyckade “bara” döda fyra personer, en trolig bomb i lastbilen löste aldrig ut, han greps ganska snabbt osv osv.

IS har fortfarande drygt ett dygn efter attentatet inte tagit på sig attentatet och det säger en del om vilken status som dådet har i de kretsarna. Det handlar om ett IS-franchising i den lägre divisionen. Ingen fjäder i hatten direkt.

Annars håller jag med förra ärkebiskopen Caroline Krook som intervjuades i TV ikväll. På en fråga om hur man skulle kunna gå vidare sa hon att det skulle vara lättare utan massmedias hysteriska minut-för-minut-rapportering som pumpar oss fulla med katastrofrubriker.

Men de sympatiyttringar som strömmar in från hela världen värmer. Inte minst den här bilden frän Promenade des Anglais i Nice:

Dödens väg tar liv – men pengarna går till Stockholm

Igår dog 3 barn och skadades allvarligt ett tiotal i en bussolycka på E45 i Härjedalen. E45:an, en smal och krokig väg, är en skamfläck i Sveriges vägnät och förtjänar nu att kallas för “dödens väg”.  Då vore det väl rimligt att anta att statens pengar kommer att läggas på att rusta upp den? Icke sa Nicke. Men vart går pengarna då? Jo till Stockholm!

Jag hämtar en del intressanta uppgifter från dagens ledare i Aftonbladet (som är en av de bättre som jag läst på länge):

  • Av landets 20 sämsta riks- och landsvägar finns 16 stycken norr om Dalarna
  • E45:an upp mot Västerbotten är det Europavägavsnitt som håller allra lägst standard
  • Risken för att råka ut för singelolyckor ökar med 50 procent på ojämna vägar. Statistik visar att antalet omkomna i trafikolyckor är tre gånger större i Jämtland än i Stockholm i förhållande till antal invånare.
  • Bilar registrerade i Stockholm kördes i snitt 1 283 mil under 2015. Bilar i Västerbotten kördes samma år över hundra mil mindre.

Den sista punkten förefaller obegriplig. Hur är det möjligt att stockholmare kör mer än norrlänningar? Svaret är – okynneskörning. Norrlänningar planerar sin körning bättre och använder bara bilen när det behövs. Och stockholmarna då? Jo, de kan glädjas åt att det ska byggas en fin motorvägstunnel, kallad Förbifart Stockholm. Notan är ofattbara 61 miljarder kronor. E45:an skulle kunna bli rätt fin för de pengarna.

Flytta till glesbygd och slipp studielån

2010 föreslog KD att man skulle få sitt studielån avskrivet om man flyttade till Norrland , eller annan glesbygd för att jobba. Nu dammar Jonas Sjöstedt (v) av förslaget och presenterar det som sitt. Nu som då är det främst riktat mot bristyrken som lärare, läkare, sjuksköterskor och poliser. För mig spelar det ingen roll vem som lanserar förslaget så länge som det är konkret, innovativt och bra. Heja!

Samtidigt, i en annan del av verkligheten, föreslår civilminister Ardalan Shekarabi (S) att man ska inrätta ett hundratal så kallade servicekontor över hela landet. Här är det meningen att ett antal myndigheter ska samsas, bland annat Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Polisen, Kronofogdemyndigheten och Trafikverket. I servicekontoren är det meningen att myndigheterna själva inte kan bestämma att de vill lägga ner verksamheten. Förslaget beräknas ge stora ekonomiska vinster i form av lägre hyror och driftskostnader. Heja heja!

Vad vet Finland som inte vi vet?

Dagens fundering: vad vet finska politiker som inte vi vet? På område efter område där Sverige har problem eller har tänkt fel – där visar det sig att Finland gjort rätt:

  • Skolan. Det mest tydliga exemplet som vi känt till sedan länge. Bittra svenska beslutsfattare knyter handen i byxfickan och påstår att de betydligt bättre resultaten i finska skolan beror på ett mer hierarkiskt system och auktoritära lärare. Men vid besök i finska skolor är bilden en annan:
    https://www.svd.se/fa-laxor-korta-dagar–och-anda-i-varldstopp
  • Försvaret. Efter årtionden av nedrustning så satsar Sverige nu på att bygga upp vad man raserat. Finland satsar ungefär lika mycket pengar per capita, men lyckas få ut mycket mer “pang för pengarna”: i fred kan de ställa upp med 50% fler soldater än Sverige. Och de kan mobilisera FEM gånger fler än vad Sverige förmår:
    http://www.gp.se/nyheter/debatt/vi-kan-f%C3%A5-mycket-mera-pang-f%C3%B6r-pengarna-1.80460
  • Skydd mot propaganda och falska nyheter. Det senaste exemplet har blivit aktualiserat genom Trumps maktövertagande i USA och hans envisa twittrande om “fake news”. Vad är falskt och vad kan vi lita på? I en intervju i DN idag pekar Harvardbaserade propagandaexperten Jed Willard ut Finland som en förebild när det handlar om att skydda sig mot mot desinformation:
    http://www.dn.se/nyheter/varlden/darfor-ar-finland-battre-rustat-mot-propaganda-an-sverige/

Varför är svenska beslutsfattare så ovilliga att lära sig av goda exempel?

Centerpartiet på G

I senaste opinionsundersökningen får centerpartiet 14,9 procent. Det är högsta stödet på 34 år. Anna Kinberg Batra börjar känna flåset i nacken. Varför händer detta? Jag tror att det framför allt handlar om tre faktorer:

  • Centerpartiet anses som det mest invandrarvänliga partiet, vilket ger röster över hela linjen.
  • Centerpartiet har tagit över miljöfrågorna från Miljöpartiet som anses som svikare i sin regeringsställning.
  • Centerpartiet är det enda partiet som har en regionalpolitik värd namnet.

Lägg därtill en kaxig partiledare i Annie Lööf och vi ser ett Centerparti som kan komma upp i 20% i valet nästa år. Och i så fall kan nästa statsminister heta just – Annie Lööf.

Annie Lööf

FI och yttrandefriheten

Drama i fem akter

Akt 1. Paolo Roberto, f d proffsboxare och f f d ökänd bråkstake, twittrar ett skämt:
– Bröst bevisar att män kan fokusera på två saker samtidigt.

Akt 2. Gudrun Schyman, mediebegåvad partiledare för Feministiskt Initiativ, och känd som kvinnan som silar mygg och sväljer kameler, går bananas i Kanal 5 i TV: – Det är för jävligt. Speciellt när det är massor av män som skrattar åt det.

Akt 3. Abdirahman Mohammed Ahmed, 17 år från Vaggeryd utanför Jönköping och tillika sekreterare i FI:s ungdomsförbund, skriver en artikel där han försvarar Robertos tweet. Essensen är att det finns mer väsentliga saker att fokusera och lägga energi på – exempelvis ökningen av hedersrelaterat våld i Sverige – än ett bröstskämt.

Akt 4. Abdirahman Mohammed Ahmed blir kontaktad av ungdomsförbundets styrelse och ställs inför ett ultimatum: “Dra tillbaka artikeln eller avgå”.

Akt 5.  Abdirahman Mohammed Ahmed säger att han står för innehållet i artikeln och vägrar dra tillbaka den med resultat att han blir ombedd att avgå. Subitio. Basta. Bums.

RIDÅ

FI gör givetvis vad de vill med sina förtroendevalda. Men en sak är fullständigt klar. Det här dramat säger mer om yttrandefriheten inom FI än om Paolo Roberto.