Goodbye Leksand – Och välkommen tillbaka

Leksand nedflyttat igen (Bild: Expressen)

Så var det dags igen. Leksand får lämna högsta divisionen i ishockey, SHL, och dessutom till värsta konkurrenten: Mora IK

Jag är ju lite sportnörd men hockey är inte en sport som direkt fångat mitt hjärta. men ett lag följer jag lite extra: Leksand. Jag kan inte direkt förklara varför men på något sätt har jag blivit fascinerad av laget som engagerar en hel bygd. Dessutom skapar företaget Leksands IF sysselsättning åt ett icke obetydligt antal personer.  Kanske är det en liknande situation i Mora, det vet jag inget om. Men jag vet att det finns ett nationellt publikintresse kring Leksand som jag tror att Mora kommer att få svårt att leva upp till i SHL.

Nu är jag inte särskilt orolig. Leksand kommer tillbaka till högsta divisionen, som så många gånger förr. 2019 fyller klubben hundra år. Då lovar jag att Leksand är tillbaka.

Att åka till Åre – en mental flashback

Jag håller som bäst på att förbereda mig inför en skidresa till Åre, såväl fysiskt som mentalt. Fysiskt, eftersom mina menisker har jävlats med mig sedan jag var i 20-årsåldern. Mentalt, eftersom jag fortfarande har min förra Åre-resa i färskt minne.

Det har blivit en tradition i min “storfamilj” att samlas på en årlig skidresa. Deltagare tillkommer eller faller ifrån beroende på aktuellt civilstatus men kärnan är densamma. Det brukar vara god stämning, såväl i backen på dagen som i stugan på kvällen. Och barnen brukar vara för trötta för att mobilsurfa. Yay!

Men de senaste åren har jag valt att stanna hemma.  För fem år sen åkte la Famigla upp till Åre med natt-tåg. Jag var inte i toppform (men det är man ju å andra sidan inte så ofta). När vi steg av tåget i Åre på morgonen så kände jag att det skulle bli en halvjobbig vistelse. Jag var matt och hade ont i kroppen. Vi bestämde att jag skulle vila mig i form i stugan medan resten skulle inspektera pisterna. Jag sjönk in i dvala och vaknade till på eftermiddagen, kallsvettig och med en djävulusisk värk i ena örat. Att åka skidor kunde jag bara drömma om.

Så här såg det INTE ut i Åre när jag var där förra gången (Bild: Skistar)

Jag tryckte i mig ett gäng Alvedon och överlevde även nästa natt. Sen var det taxi till Åre vårdcentral där läkaren konstaterade öroninflammation och en praktfullt spräckt trumhinna. Alla ljud omkring mig lät som om det var filtrerat genom ett vattenfall och jag trodde att jag aldrig skulle få tillbaka min normala hörsel igen. De följande dagarna kommer jag inte ihåg och min vistelse blev en tidlös orgie i alvedon och antibiotika medan resten av familjen klafsade omkring i 10-gradiga pister. Jag åkte inte en meter.

Väl hemma igen tog det närmare fem månader och ett antal besök hos olika öronläkare innan min hörsel var återställd. Jag tog time-out resten av terminen med min kör eftersom det var en ren pina att befinna sig inne i körens ljudmassa.

Det är alltså denna minnesbild som jag jobbar med när jag nu ska åka upp nästa vecka. Skänk mig en positiv tanke är ni hyggliga.

 

Jag är kär i Stina Nilsson

Jag är sportnörd. Det är lika bra jag erkänner direkt eftersom jag har sjukdomsinsikt. Och det är inte så att jag gillar ALL sport. Jag ställer inte klockan på ringning på helgen för att få reda på resultaten i NHL-hockeyn. Och när Sportnytt visar inslag från handbollens division 1, norra, så går jag gärna och kokar kaffe.

Men jag har en förkärlek för de individuella idrotterna. Friidrott är optimalt. Att se en Stefan Holm i sitt fladdriga linne stå och torka bort en obefintlig svettpärla inför tredje och sista försöket på 238. Ja, ni fattar. Vinterstudion är en fest, särskilt om det finns några svenskar som är med i toppstriden. När Magdalena Forsberg var som bäst så var jag lycklig varje gång som hon tävlade. Dramatiken kring femte och avgörande skottet i sista stå med bendarr (sorry, men ni som aldrig sett skidskytte fattar inte ett skit) går utanpå det mesta.

Och nu kommer vi till ämnet för den här inlägget. Stina Nilsson. Jag är kär. På riktigt. Att se henne köra sprint och tävling efter tävling manövrera sig fram på den 1,5 kilometer långa banan och slutligen krossa norskan Maiken Caspersen Falla gör mig bara så lycklig. Visst, hon ramlar då och då – som nu senast i VM. Men om hon står på benen så vinner hon oftast.

Stina Nilsson (Källa: Sportbibeln, Aftonbladet)

När Stina kom fram för något år sen så var jag inte alls lika övertygad om att det här var svaret på vårt rop efter frälsning från de övermäktiga norskorna. Hon var inte muskulös som Marit Björgen. Inte ettrig som Therese Johaug. Hon var bara blond, blåögd och såg sådär allmänt trevlig ut. Men sen började hon vinna och jag blev mer och mer nyfiken på vem den här Stina Nilsson egentligen var. Och jag blev bara mer och mer imponerad. Av hennes inställning, taktiska briljans och vilja. Så kom VM. Och alla i Sverige hade räknat in minst en kassaskåpssäker guldmedalj för Stina. Och ni vet ju alla hur det gick, med fall i sista kurvan i semifinalen, svikna förhoppningar och – som vanligt  en Maiken Caspersen Falla som vann i Stinas frånvaro.

Och tänk, i det läget så tokhyllas hon av Petter Northug, en av världens främsta skidåkare:

– Jag kan bara säga att jag har gjort likadant. Stina var klar favorit inför men hon kan ta vara på den erfarenheten och använda det som motivation. Hon är en dedikerad idrottare som verkligen brinner för att bli världens bästa.

– Det är nästan som att man bli lite frustrerad över hur bra hon är rent taktiskt. Stina har tagit det till en helt annan nivå och det är därför hon är så bra som hon är. Hon är den bästa taktikern av alla i sprinten.

Petter, jeg er helt enig med dere!

Några veckor efter VM var det världscup igen. Först i Drammen och nu i veckan i Quebec. Och allt var som vanligt igen. Stina Nilsson krossar Falla och femte och sjätte världscupsegern är ett faktum.

Så Stina, tag emot min kärlek och förlåt mig att jag nånsin tvivlade på dig. Du kommer att bli störst.