Johannespassionen vs påskharen

Möjligen har någon noterat att det var några dagar sen som jag postade ett inlägg. Anledningen är att det hänt så mycket i den riktiga världen (utanför bloggvärlden). Nu tänkte jag inte i första hand på det sönderomskrivna terrorattentat i Stockholm utan om den lilla världen närmast mig. Jag har avverkat en stor konsert med min kör – Bachs Johannespassionen – och jag har tillbringat påskhelgen på landet i Västergötland.

Johannespassionen är ett av mina favoritverk. Det har en inbyggd dramatik som gör att det aldrig blir tråkigt. Andra delens domstolsscen är fantastisk och jag har ofta funderat över varför inte fler regissörer kastat sig över uppgiften att gestalta verket sceniskt. Tyvärr är ju verket på tyska, ett språk som jag aldrig gjort till mitt.

Att lyssna (och se!) på Johannespassionen är annars ett utmärkt sätt att lära sig varför vi firar påsk. I det sekulariserade Sverige som vi lever i idag så får jag ibland känslan av att kidsen som växer upp tror att vi firar påsk till påskharens ära…

 

Skidsemester i Åre. En lägesrapport.

Sista dagen på skidsemestern kan jag konstatera att alla farhågor kom på skam: mina trilskande menisker höll över förväntan, vädret var fantastiskt större delen av tiden och den sociala samvaron löpte friktionsfritt.

Jag känner mig inte särskilt gammal, men jag fick en påminnelse om att tiden går, när jag satt med barnen på lunchen i backen och de njöt lika mycket som jag av en stor kall öl. Och jag tycker att det var en rätt trevlig känsla. Men när jag kommenterade dotterns cigarett fick jag svaret att jag inte skulle moralisera, så jag antar att min faderliga omsorg har gjort sitt på den fronten…

Klart slut från ett Åre där regnet nu dragit in från väster. Allt är sig likt igen.

Det var bättre förr (varning för grinigt inlägg)

Jag sitter på tåget upp till Åre och har precis fått i mig en kopp kaffe, vilket resulterade i att jag nu sitter med denna text. Jag saknar nämligen de gamla cafévagnarna och känner mig som en gringubbe. Mossig och bakåtsträvande. Det var lätt skrattretande när jag köpt mitt fika och förvirrat stod och tittade mig omkring, balanserande kaffekopp och assiett med bulle. “Det går bra att sätta sig i kupén. Det är inte så mycket folk”. Kvinnan i kaffekiosken nickade barmhärtigt mot den angränsande sittplatskupén där två frusna, ensamma varelser kurade i var sitt hörn. Jag slog mig tacksamt ner. På nåder.

Varför ser det ut såhär? Jag vet ju att “marknaden har alltid rätt”. Alltså finns det inte någon marknad längre för café- och restaurangvagnar där man kan få sitta vid bord. Eller? Stämmer verkligen det? Hur kan det då komma sig att de konkurrerande bolag som satsar på detta är så populära? Varje gång jag åkt exempelvis “Snälltåget” till Malmö så har det varit proppfullt. Och varje gång har jag hamnat i trevliga samtal över en flaska vin i restaurangvagnen. Och ofta har det då kommit fram att den trevliga atmosfären i en riktig restaurang är en av anledningarna till att man valt just Snälltåget.

Säkert finns det en stor grupp resenärer som tycker att serviceutbudet inte spelar någon roll. De har med sig sitt kaffe i en medhavd termos och är inte intresserad av att prata med sina medpassagerare över en flaska vin. Samma kategori väljer förmodligen Ryan air när de flyger.

Men tänk om räknenissarna på SJ har räknat fel? Tänk om de har missat att det faktiskt finns en marknad för gringubbar som jag? Som kan tänka sig att betala några tior extra för att kunna byta ut ensamheten i sittvagnen mot nån timmes socialiserande med andra medpassagerare? Och lämna termosen hemma.

Tänk, jag tror faktiskt att det finns det.

Fredag och sol

Det är vår i Stockholm. Klarblå himmel och ett myller av soltörstande människor på gatan utanför hotellet där jag tar en fika. Jag kommer precis från en anställningsintervju och är kallad till ytterligare en nästa vecka. Jag är glad och överraskad. Jag är 63 år och blir kallad på anställningsintervjuer. Och min ålder ses inte som en belastning utan som en tillgång! Detta hade inte kunnat hända för tio år sen i åldersdiskrimineringens Sverige. Någonting har hänt.

Det är fredag och vår i ett soligt Stockholm.

 

Ljusets återkomst

Bild: CobyNS

I förrgår var det vårdagjämningen. Nästa helg ställer vi om till sommartid. Ljuset vänder tillbaka, sakta men säkert. Det får mig att minnas min barndom.

Min far var bonde. Småbrukare av den riktigt gamla sorten. En sån som kunde tyda vädertecken i naturen omkring oss och förutse regnet om tre, fyra dagar som SMHI garanterat hade missat. Det var ett sätt att överleva. Min far tyckte aldrig om mörkret, men lärde sig att leva med det och att acceptera det. Han hade sina knep för att göra det lättare.

Almanackan var hans vän. Inte en sådan man hänger på väggen, utan en liten häftad i A6-format som visade solens upp- och nedgång vid Göteborgs horisont och om månen befann sig i ny eller i nedan. Varje dag hade en liten, liten rad att skriva på om man ville notera viktiga händelser. Som att Rosa hade kalvat på måndagen eller att man hade satt 500 kilo potatis på torsdagen. Den här tummade almanackan tittade han och antecknade i varje morgon till frukost. Och när vintersolståndet var passerat med några dagar berättade med glädje i rösten att nu hade “dagen längt sig” med tre hela minuter; en på morgonen och två på kvällen. Det var ett julbudskap som kändes mer angeläget än Jesu födelse. Och vi barn tog in det och förstod på något sätt att det var en viktig nyhet.

Men som den konsekventa människa han var så fanns det ju även en baksida. Efter midsommar så upprepades den här proceduren. Och om det var något som man inte ville höra i juni, mitt i sommarlovets frihet från skolan, så var det att nu minsann hade dygnet kortat sig fyra hela minuter!

Idag är vi inte lika beroende av ljuset som bönderna var förr i tiden, men det påverkar vårt humör mer än vi tror. Och om man inte har råd med den där solresan söderut så är kanske en almanacka ett bra sätt att hålla hoppet vid liv när det känns som tyngst.

Att åka till Åre – en mental flashback

Jag håller som bäst på att förbereda mig inför en skidresa till Åre, såväl fysiskt som mentalt. Fysiskt, eftersom mina menisker har jävlats med mig sedan jag var i 20-årsåldern. Mentalt, eftersom jag fortfarande har min förra Åre-resa i färskt minne.

Det har blivit en tradition i min “storfamilj” att samlas på en årlig skidresa. Deltagare tillkommer eller faller ifrån beroende på aktuellt civilstatus men kärnan är densamma. Det brukar vara god stämning, såväl i backen på dagen som i stugan på kvällen. Och barnen brukar vara för trötta för att mobilsurfa. Yay!

Men de senaste åren har jag valt att stanna hemma.  För fem år sen åkte la Famigla upp till Åre med natt-tåg. Jag var inte i toppform (men det är man ju å andra sidan inte så ofta). När vi steg av tåget i Åre på morgonen så kände jag att det skulle bli en halvjobbig vistelse. Jag var matt och hade ont i kroppen. Vi bestämde att jag skulle vila mig i form i stugan medan resten skulle inspektera pisterna. Jag sjönk in i dvala och vaknade till på eftermiddagen, kallsvettig och med en djävulusisk värk i ena örat. Att åka skidor kunde jag bara drömma om.

Så här såg det INTE ut i Åre när jag var där förra gången (Bild: Skistar)

Jag tryckte i mig ett gäng Alvedon och överlevde även nästa natt. Sen var det taxi till Åre vårdcentral där läkaren konstaterade öroninflammation och en praktfullt spräckt trumhinna. Alla ljud omkring mig lät som om det var filtrerat genom ett vattenfall och jag trodde att jag aldrig skulle få tillbaka min normala hörsel igen. De följande dagarna kommer jag inte ihåg och min vistelse blev en tidlös orgie i alvedon och antibiotika medan resten av familjen klafsade omkring i 10-gradiga pister. Jag åkte inte en meter.

Väl hemma igen tog det närmare fem månader och ett antal besök hos olika öronläkare innan min hörsel var återställd. Jag tog time-out resten av terminen med min kör eftersom det var en ren pina att befinna sig inne i körens ljudmassa.

Det är alltså denna minnesbild som jag jobbar med när jag nu ska åka upp nästa vecka. Skänk mig en positiv tanke är ni hyggliga.

 

Skrivprocessens läkande kraft

En av anledningarna till att denna blogg ser dagens ljus just nu är att jag befinner mig “between jobs” som det så vackert heter. Jag är arbetslös för första gången i mitt 63-åriga liv. Pension? Nja, jag är inte så sugen på parkbänken och duvorna än på några år. Min drivkraft är min nyfikenhet och så länge den finns kvar så ser jag ingen anledning till att sluta jobba. Och om jag inte kommer ihåg fel så tyckte ju Fredrik Reinfeldt att vi skulle vara öppna för att arbeta fram till 75-årsdagen…

Men det förutsätter såklart att arbetsmarknaden ändrar sitt mindset och inser att det finns en hyfsat stor kompetensresurs att ta tillvara. Och jag tycker faktiskt att jag märkt en förändring under de senaste åren. Jag har några kontakter (som jag hoppas ska ge resultat snart) och som tyckte att min ålder “snarast var en fördel”. Fantastiskt!

Och under tiden blir det en del bloggskrivande. Mina barns mormor har skrivit en läsvärd bok som heter Ordet är ditt och som handlar om “skrivprocessens läkande kraft”. Hennes tes är att skrivandet är en hjälp för den personliga utvecklingen. Det ger perspektiv och gör att man sätter ord på känslor och upplevelser. Jag tror på henne. Läs den!