Blogginlägg

Centerpartiet på G

I senaste opinionsundersökningen får centerpartiet 14,9 procent. Det är högsta stödet på 34 år. Anna Kinberg Batra börjar känna flåset i nacken. Varför händer detta? Jag tror att det framför allt handlar om tre faktorer:

  • Centerpartiet anses som det mest invandrarvänliga partiet, vilket ger röster över hela linjen.
  • Centerpartiet har tagit över miljöfrågorna från Miljöpartiet som anses som svikare i sin regeringsställning.
  • Centerpartiet är det enda partiet som har en regionalpolitik värd namnet.

Lägg därtill en kaxig partiledare i Annie Lööf och vi ser ett Centerparti som kan komma upp i 20% i valet nästa år. Och i så fall kan nästa statsminister heta just – Annie Lööf.

Annie Lööf

Lördags-chili (med dubbla svenska VM-guld)

Nej,det här ska jävlar i min själ inte bli ytterligare en i mängden av matbloggar. Men jag kan inte undanhålla er receptet på en fantastiskt god chili. Den behöver såklart några timmar på sig att anrättas, så därför fick det bli idag lördag. Tillsammans med mina tonårsgrabbar och en dag framför TV:n och dubbla svenska VM-guld i ski-cross :). Tips: låt den koka en timme längre än vad receptet säger. Minst.

 

Jag är kär i Stina Nilsson

Jag är sportnörd. Det är lika bra jag erkänner direkt eftersom jag har sjukdomsinsikt. Och det är inte så att jag gillar ALL sport. Jag ställer inte klockan på ringning på helgen för att få reda på resultaten i NHL-hockeyn. Och när Sportnytt visar inslag från handbollens division 1, norra, så går jag gärna och kokar kaffe.

Men jag har en förkärlek för de individuella idrotterna. Friidrott är optimalt. Att se en Stefan Holm i sitt fladdriga linne stå och torka bort en obefintlig svettpärla inför tredje och sista försöket på 238. Ja, ni fattar. Vinterstudion är en fest, särskilt om det finns några svenskar som är med i toppstriden. När Magdalena Forsberg var som bäst så var jag lycklig varje gång som hon tävlade. Dramatiken kring femte och avgörande skottet i sista stå med bendarr (sorry, men ni som aldrig sett skidskytte fattar inte ett skit) går utanpå det mesta.

Och nu kommer vi till ämnet för den här inlägget. Stina Nilsson. Jag är kär. På riktigt. Att se henne köra sprint och tävling efter tävling manövrera sig fram på den 1,5 kilometer långa banan och slutligen krossa norskan Maiken Caspersen Falla gör mig bara så lycklig. Visst, hon ramlar då och då – som nu senast i VM. Men om hon står på benen så vinner hon oftast.

Stina Nilsson (Källa: Sportbibeln, Aftonbladet)

När Stina kom fram för något år sen så var jag inte alls lika övertygad om att det här var svaret på vårt rop efter frälsning från de övermäktiga norskorna. Hon var inte muskulös som Marit Björgen. Inte ettrig som Therese Johaug. Hon var bara blond, blåögd och såg sådär allmänt trevlig ut. Men sen började hon vinna och jag blev mer och mer nyfiken på vem den här Stina Nilsson egentligen var. Och jag blev bara mer och mer imponerad. Av hennes inställning, taktiska briljans och vilja. Så kom VM. Och alla i Sverige hade räknat in minst en kassaskåpssäker guldmedalj för Stina. Och ni vet ju alla hur det gick, med fall i sista kurvan i semifinalen, svikna förhoppningar och – som vanligt  en Maiken Caspersen Falla som vann i Stinas frånvaro.

Och tänk, i det läget så tokhyllas hon av Petter Northug, en av världens främsta skidåkare:

– Jag kan bara säga att jag har gjort likadant. Stina var klar favorit inför men hon kan ta vara på den erfarenheten och använda det som motivation. Hon är en dedikerad idrottare som verkligen brinner för att bli världens bästa.

– Det är nästan som att man bli lite frustrerad över hur bra hon är rent taktiskt. Stina har tagit det till en helt annan nivå och det är därför hon är så bra som hon är. Hon är den bästa taktikern av alla i sprinten.

Petter, jeg er helt enig med dere!

Några veckor efter VM var det världscup igen. Först i Drammen och nu i veckan i Quebec. Och allt var som vanligt igen. Stina Nilsson krossar Falla och femte och sjätte världscupsegern är ett faktum.

Så Stina, tag emot min kärlek och förlåt mig att jag nånsin tvivlade på dig. Du kommer att bli störst.

FI och yttrandefriheten

Drama i fem akter

Akt 1. Paolo Roberto, f d proffsboxare och f f d ökänd bråkstake, twittrar ett skämt:
– Bröst bevisar att män kan fokusera på två saker samtidigt.

Akt 2. Gudrun Schyman, mediebegåvad partiledare för Feministiskt Initiativ, och känd som kvinnan som silar mygg och sväljer kameler, går bananas i Kanal 5 i TV: – Det är för jävligt. Speciellt när det är massor av män som skrattar åt det.

Akt 3. Abdirahman Mohammed Ahmed, 17 år från Vaggeryd utanför Jönköping och tillika sekreterare i FI:s ungdomsförbund, skriver en artikel där han försvarar Robertos tweet. Essensen är att det finns mer väsentliga saker att fokusera och lägga energi på – exempelvis ökningen av hedersrelaterat våld i Sverige – än ett bröstskämt.

Akt 4. Abdirahman Mohammed Ahmed blir kontaktad av ungdomsförbundets styrelse och ställs inför ett ultimatum: “Dra tillbaka artikeln eller avgå”.

Akt 5.  Abdirahman Mohammed Ahmed säger att han står för innehållet i artikeln och vägrar dra tillbaka den med resultat att han blir ombedd att avgå. Subitio. Basta. Bums.

RIDÅ

FI gör givetvis vad de vill med sina förtroendevalda. Men en sak är fullständigt klar. Det här dramat säger mer om yttrandefriheten inom FI än om Paolo Roberto.

Att ragga på krogen

Det var ett tag sen jag var ute på krogen och raggade. Några år efter Dackefejden för att vara exakt. Efter att ha läst en intervju med Calle Schulman (nybliven singel) i Aftonbladet så har jag förstått att det hänt ett och annat i umgängestonen sen dess. Så här säger Calle bland annat:

– Senast jag var ute så fick vi snubbar jobba hårt för att få ligga. Men nu har det vänts på steken kan jag säga. Nu är det väldigt mycket jämlikt i att tjejer kan vara minst lika på.

– Tjejer kan nu säga saker rakt ut, som ”Nu går du hem med mig och Lina och knullar”.

Tja, utvecklingen går framåt eller vad säger ni killar?

Körsång och oxytocin

Jag har sjungit i kör under hela mitt vuxna liv. Började under studenttiden på Chalmers och har sen dess gästspelat i ett stort antal körer av skiftande storlek och kvalitet. Jag har alltid tyckt att är det en fantastisk terapiform. Oavsett vilket humör du är på eller vad du har för tankar i skallen innan repetitionen börjar så händer det något när du börjar sjunga. Dels handlar det förstås om koncentration och fokus; du kan inte grubbla över projektet på jobbet samtidigt som du kollar dirigenten och räknar hur många slag det är till din nästa insats. Eller lyssnar in så att du intonerar din stämma så att den ligger i samklang med de andra rösterna.

En artikel av Töres Theorell, professor emeritus vid Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet, gav mig en aha-upplevelse. Enligt honom finns även andra, högst påtagliga effekter. Det beror på att kroppen utsöndrar endorfin och oxytocin när man sjunger. Båda de här ämnena är s k peptidhormoner, signalsubstanser som kroppen tillverkar. Endorfin är smärtlindrande och kallas ibland för kroppens eget morfin och de flesta känner säkert till att motion och träning sätter igång produktionen. Men även vid sex och förälskelse!

Men ok, detta med smärtlindring när man sjunger kanske inte är det man mest förknippar med körsång. Därför är den andra substansen – oxytocin – desto mer intressant. Oxytocin är kroppens eget må-bra-hormon och tillverkas i hypofysens baklob. Ämnet upptäcktes för över hundra år sen av Henry Dale. Han fann att extrakt från hypofysen framkallade sammandragningen på katters livmoder. Han döpte hormonet till oxytocin efter det grekiska ordet för hastig förlossning. Oxytocinet sänker bland annat blodtrycket och anses rent allmänt ha en lugnande inverkan på kroppen. Närhet och beröring – till exempel massage – ökar också oxytocinhalten i blodet.

Tänk om alla kände till det här. Vilken rusning det skulle bli till alla körer. Vi saknar förresten två tenorer i min kör. Just saying…

Källa: Forskning och framsteg

Foto: Forskning och framsteg

Skrivprocessens läkande kraft

En av anledningarna till att denna blogg ser dagens ljus just nu är att jag befinner mig “between jobs” som det så vackert heter. Jag är arbetslös för första gången i mitt 63-åriga liv. Pension? Nja, jag är inte så sugen på parkbänken och duvorna än på några år. Min drivkraft är min nyfikenhet och så länge den finns kvar så ser jag ingen anledning till att sluta jobba. Och om jag inte kommer ihåg fel så tyckte ju Fredrik Reinfeldt att vi skulle vara öppna för att arbeta fram till 75-årsdagen…

Men det förutsätter såklart att arbetsmarknaden ändrar sitt mindset och inser att det finns en hyfsat stor kompetensresurs att ta tillvara. Och jag tycker faktiskt att jag märkt en förändring under de senaste åren. Jag har några kontakter (som jag hoppas ska ge resultat snart) och som tyckte att min ålder “snarast var en fördel”. Fantastiskt!

Och under tiden blir det en del bloggskrivande. Mina barns mormor har skrivit en läsvärd bok som heter Ordet är ditt och som handlar om “skrivprocessens läkande kraft”. Hennes tes är att skrivandet är en hjälp för den personliga utvecklingen. Det ger perspektiv och gör att man sätter ord på känslor och upplevelser. Jag tror på henne. Läs den!