Blogginlägg

Det var bättre förr (varning för grinigt inlägg)

Jag sitter på tåget upp till Åre och har precis fått i mig en kopp kaffe, vilket resulterade i att jag nu sitter med denna text. Jag saknar nämligen de gamla cafévagnarna och känner mig som en gringubbe. Mossig och bakåtsträvande. Det var lätt skrattretande när jag köpt mitt fika och förvirrat stod och tittade mig omkring, balanserande kaffekopp och assiett med bulle. “Det går bra att sätta sig i kupén. Det är inte så mycket folk”. Kvinnan i kaffekiosken nickade barmhärtigt mot den angränsande sittplatskupén där två frusna, ensamma varelser kurade i var sitt hörn. Jag slog mig tacksamt ner. På nåder.

Varför ser det ut såhär? Jag vet ju att “marknaden har alltid rätt”. Alltså finns det inte någon marknad längre för café- och restaurangvagnar där man kan få sitta vid bord. Eller? Stämmer verkligen det? Hur kan det då komma sig att de konkurrerande bolag som satsar på detta är så populära? Varje gång jag åkt exempelvis “Snälltåget” till Malmö så har det varit proppfullt. Och varje gång har jag hamnat i trevliga samtal över en flaska vin i restaurangvagnen. Och ofta har det då kommit fram att den trevliga atmosfären i en riktig restaurang är en av anledningarna till att man valt just Snälltåget.

Säkert finns det en stor grupp resenärer som tycker att serviceutbudet inte spelar någon roll. De har med sig sitt kaffe i en medhavd termos och är inte intresserad av att prata med sina medpassagerare över en flaska vin. Samma kategori väljer förmodligen Ryan air när de flyger.

Men tänk om räknenissarna på SJ har räknat fel? Tänk om de har missat att det faktiskt finns en marknad för gringubbar som jag? Som kan tänka sig att betala några tior extra för att kunna byta ut ensamheten i sittvagnen mot nån timmes socialiserande med andra medpassagerare? Och lämna termosen hemma.

Tänk, jag tror faktiskt att det finns det.

Alternativa fakta – Trump och Stalin i samma båt

Trumpadministrationen myntade uttrycket “alternativa fakta” för att försöka prata sig ur chefens uppenbara lögner i samband med presidentinstallationen. Sen dess har grodorna och lögnerna kommit i en aldrig sinande ström via Trumps twitterkonto.

I dagens ledare i DN varnar Peter Wolodarski för att vi inte får sluta att reagera för de här lögnerna. Den dag vi slutar reagera blir de sanning och Trump har vunnit.

Lite senare satt jag och åt frukost och slölyssnade på Söndagsmorgan i P4 där Morgan Larsson gav en annan vinkling på temat alternativa fakta. Han berättade en historia från Stalinisttiden i gamla Sovjetunionen. För att få igenom produktionsresultaten för innevarande 5-årsplan på FYRA år istället för på fem så matades befolkningen med budskapet: “två plus två är fem”.

Stalin var alltså före Trump med alternativa fakta. Trump har bara förfinat metoden. Möjligen.

 

Tuffa tider för Trump

En av Trumps viktigaste löften har varit att avskaffa Obamacare, den sjukförsäkringslag som beräknas ha gett 15 miljoner hittills oförsäkrade amerikaner sjukvård. Reformen har varit ett rött skynke för många republikaner som tycker att den har blivit för dyr för staten. Men eftersom reformen blivit en succé så har Trump insett att han inte bara kunde ta bort den – han var tvungen att ersätta den med något som var billigare och (nästan) lika bra. Men högerflygeln i republikanska partiet har inte varit imponerade. “Still too expensive” har de sagt. Och inför risken att bli nedröstad drog Trump därför tillbaka sitt förslag ikväll. Förnedrad.

Betänk då att republikanerna har majoritet i kongressen idag. Det är ingen särskilt vild gissning att anta att de kommer att förlora den majoriteten i valet nästa år. Trump kommer alltså att få det än tuffare framöver.

Fredag och sol

Det är vår i Stockholm. Klarblå himmel och ett myller av soltörstande människor på gatan utanför hotellet där jag tar en fika. Jag kommer precis från en anställningsintervju och är kallad till ytterligare en nästa vecka. Jag är glad och överraskad. Jag är 63 år och blir kallad på anställningsintervjuer. Och min ålder ses inte som en belastning utan som en tillgång! Detta hade inte kunnat hända för tio år sen i åldersdiskrimineringens Sverige. Någonting har hänt.

Det är fredag och vår i ett soligt Stockholm.

 

Hur smart är en terrorist?

Så har det då hänt igen. Efter Nice och Berlin så kom turen till London. På Westminster Bridge, mitt i City. Än så länge vet vi inte om det var en noga planlagd attack från IS eller en Al Qaida-cell. Eller om det var en ensam galning som inspirerats av tidigare dåd, en copy cat.

Reaktionerna efter dådet i London har följt det vanliga mönstret och Theresa May gick snabbt ut och uppmanade alla att inte ge efter för terrorn utan att leva som vanligt: “Terrorn får inte segra. Om vi blir rädda och gömmer oss så har terroristerna uppnått sitt mål”.  Jag har – kanske lite naivt – ofta funderat över just detta. Vad har terrorismen för mål? Finns det nån generalplan som vi inte har hittat än? För anta att det är just detta som är målet: att skapa fruktan och hat hos människor; fruktan över att vistas i folksamlingar och hat mot utlänningar i allmänhet och muslimer i synnerhet. MEN SEN DÅ?

Så långt kommen i min förvirring letar jag upp hur begreppet terrorism definieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). De borde väl ha koll på läget. Här finns mycket att läsa och en gedigen historisk genomgång. Här kan man också läsa EU:s definition av terrorism. Den syftar till att

  1. Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp
  2. Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd
  3. Destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer

OK, det är ungefär vad jag redan visste och jag känner att jag fortfarande är lika förvirrad. Min MEN-SEN-DÅ-fråga är inte besvarad. IS utropande av ett kalifat kändes som ett logiskt mål: En kalif, en envåldshärskare, som regerar över en global stormakt med ett vantolkat islam som rättesnöre. Men IS kalifat mals sakta men säkert sönder och dagarna är räknade för kalifen själv i Mosul, Abu Bakr al-Bagdadi.

Det är ungefär såhär långt som jag kommer i min frågeställning kring vart terrorismen syftar och vad den enskilde terroristen har för drivkrafter. Det är ju välkänt att självmordsbombare lockas till sina uppdrag mot löfte om martyrskap. Så är det martyrskapet i sig som är drivkraften? Trots att man vet att det som terrordådet åstadkommer är dömt att misslyckas? Och jag landar i en ny fråga: hur smart är egentligen en terrorist?

Flytta till glesbygd och slipp studielån

2010 föreslog KD att man skulle få sitt studielån avskrivet om man flyttade till Norrland , eller annan glesbygd för att jobba. Nu dammar Jonas Sjöstedt (v) av förslaget och presenterar det som sitt. Nu som då är det främst riktat mot bristyrken som lärare, läkare, sjuksköterskor och poliser. För mig spelar det ingen roll vem som lanserar förslaget så länge som det är konkret, innovativt och bra. Heja!

Samtidigt, i en annan del av verkligheten, föreslår civilminister Ardalan Shekarabi (S) att man ska inrätta ett hundratal så kallade servicekontor över hela landet. Här är det meningen att ett antal myndigheter ska samsas, bland annat Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Polisen, Kronofogdemyndigheten och Trafikverket. I servicekontoren är det meningen att myndigheterna själva inte kan bestämma att de vill lägga ner verksamheten. Förslaget beräknas ge stora ekonomiska vinster i form av lägre hyror och driftskostnader. Heja heja!

Ljusets återkomst

Bild: CobyNS

I förrgår var det vårdagjämningen. Nästa helg ställer vi om till sommartid. Ljuset vänder tillbaka, sakta men säkert. Det får mig att minnas min barndom.

Min far var bonde. Småbrukare av den riktigt gamla sorten. En sån som kunde tyda vädertecken i naturen omkring oss och förutse regnet om tre, fyra dagar som SMHI garanterat hade missat. Det var ett sätt att överleva. Min far tyckte aldrig om mörkret, men lärde sig att leva med det och att acceptera det. Han hade sina knep för att göra det lättare.

Almanackan var hans vän. Inte en sådan man hänger på väggen, utan en liten häftad i A6-format som visade solens upp- och nedgång vid Göteborgs horisont och om månen befann sig i ny eller i nedan. Varje dag hade en liten, liten rad att skriva på om man ville notera viktiga händelser. Som att Rosa hade kalvat på måndagen eller att man hade satt 500 kilo potatis på torsdagen. Den här tummade almanackan tittade han och antecknade i varje morgon till frukost. Och när vintersolståndet var passerat med några dagar berättade med glädje i rösten att nu hade “dagen längt sig” med tre hela minuter; en på morgonen och två på kvällen. Det var ett julbudskap som kändes mer angeläget än Jesu födelse. Och vi barn tog in det och förstod på något sätt att det var en viktig nyhet.

Men som den konsekventa människa han var så fanns det ju även en baksida. Efter midsommar så upprepades den här proceduren. Och om det var något som man inte ville höra i juni, mitt i sommarlovets frihet från skolan, så var det att nu minsann hade dygnet kortat sig fyra hela minuter!

Idag är vi inte lika beroende av ljuset som bönderna var förr i tiden, men det påverkar vårt humör mer än vi tror. Och om man inte har råd med den där solresan söderut så är kanske en almanacka ett bra sätt att hålla hoppet vid liv när det känns som tyngst.

Att åka till Åre – en mental flashback

Jag håller som bäst på att förbereda mig inför en skidresa till Åre, såväl fysiskt som mentalt. Fysiskt, eftersom mina menisker har jävlats med mig sedan jag var i 20-årsåldern. Mentalt, eftersom jag fortfarande har min förra Åre-resa i färskt minne.

Det har blivit en tradition i min “storfamilj” att samlas på en årlig skidresa. Deltagare tillkommer eller faller ifrån beroende på aktuellt civilstatus men kärnan är densamma. Det brukar vara god stämning, såväl i backen på dagen som i stugan på kvällen. Och barnen brukar vara för trötta för att mobilsurfa. Yay!

Men de senaste åren har jag valt att stanna hemma.  För fem år sen åkte la Famigla upp till Åre med natt-tåg. Jag var inte i toppform (men det är man ju å andra sidan inte så ofta). När vi steg av tåget i Åre på morgonen så kände jag att det skulle bli en halvjobbig vistelse. Jag var matt och hade ont i kroppen. Vi bestämde att jag skulle vila mig i form i stugan medan resten skulle inspektera pisterna. Jag sjönk in i dvala och vaknade till på eftermiddagen, kallsvettig och med en djävulusisk värk i ena örat. Att åka skidor kunde jag bara drömma om.

Så här såg det INTE ut i Åre när jag var där förra gången (Bild: Skistar)

Jag tryckte i mig ett gäng Alvedon och överlevde även nästa natt. Sen var det taxi till Åre vårdcentral där läkaren konstaterade öroninflammation och en praktfullt spräckt trumhinna. Alla ljud omkring mig lät som om det var filtrerat genom ett vattenfall och jag trodde att jag aldrig skulle få tillbaka min normala hörsel igen. De följande dagarna kommer jag inte ihåg och min vistelse blev en tidlös orgie i alvedon och antibiotika medan resten av familjen klafsade omkring i 10-gradiga pister. Jag åkte inte en meter.

Väl hemma igen tog det närmare fem månader och ett antal besök hos olika öronläkare innan min hörsel var återställd. Jag tog time-out resten av terminen med min kör eftersom det var en ren pina att befinna sig inne i körens ljudmassa.

Det är alltså denna minnesbild som jag jobbar med när jag nu ska åka upp nästa vecka. Skänk mig en positiv tanke är ni hyggliga.

 

Rapport från ett omklädningsrum

,Jag tränar regelbundet på gym. I vanliga fall blir det två till tre gånger i veckan, men nu, utan fast arbete, kan det bli betydligt oftare. Det hjälper mig att hålla den dagliga rutinen och det är en träningsform som passar mig. Jag lägger upp passen efter dagsform och vilka redskap som finns tillgängliga. Att gå på pass är däremot inte min kopp te.

Men det finns en irritationsfaktor. Det stavas s-n-u-s-k-g-u-b-b-a-r. Känns det igen? Snuskgubbarna behöver nödvändigtvis inte vara de äldsta på gymmet, men låt oss kalla dem för det för enkelhets skull. Jag undviker att gå in på detaljer, eftersom snuskgubbarnas snorande i duschen och fotvårdsjobb i bastun verkligen inte är något jag vill beskriva för känsliga läsare.

Farbrorn på bilden har inget med innehållet i detta inlägg att göra

Idag såg jag en ny variant av snusk. En farbror i 70-årsåldern kom ut från duschen och tog sig an hårtorken med friskt mod. Farbrorn var tämligen hårig över hela kroppen, så här skulle minsann torkas vartenda hårstrå! Jag försökte undvika att titta men det var svårt, eftersom han stod två meter framför mig där han utförde sina gymnastiska övningar med hårtorken. Det var ganska underhållande till en början när han stod på ett ben och försökte torka sig mellan tårna på den andra foten genom att i princip sticka in tårna i torken. Men sen övergick han till sina mer intima delar och tryckte upp hårtorken på det ställe där benen byter namn. Och där ungefär kände jag att han gick över gränsen. Jag försökte ge honom ett mördande ögonkast men han tittade bara oförstående på mig. Då gav jag upp.

Hur ser det ut på era gym?  Nånstans så anar jag nämligen att snusket inte är lokal företeelse på mitt gym.

Vad vet Finland som inte vi vet?

Dagens fundering: vad vet finska politiker som inte vi vet? På område efter område där Sverige har problem eller har tänkt fel – där visar det sig att Finland gjort rätt:

  • Skolan. Det mest tydliga exemplet som vi känt till sedan länge. Bittra svenska beslutsfattare knyter handen i byxfickan och påstår att de betydligt bättre resultaten i finska skolan beror på ett mer hierarkiskt system och auktoritära lärare. Men vid besök i finska skolor är bilden en annan:
    https://www.svd.se/fa-laxor-korta-dagar–och-anda-i-varldstopp
  • Försvaret. Efter årtionden av nedrustning så satsar Sverige nu på att bygga upp vad man raserat. Finland satsar ungefär lika mycket pengar per capita, men lyckas få ut mycket mer “pang för pengarna”: i fred kan de ställa upp med 50% fler soldater än Sverige. Och de kan mobilisera FEM gånger fler än vad Sverige förmår:
    http://www.gp.se/nyheter/debatt/vi-kan-f%C3%A5-mycket-mera-pang-f%C3%B6r-pengarna-1.80460
  • Skydd mot propaganda och falska nyheter. Det senaste exemplet har blivit aktualiserat genom Trumps maktövertagande i USA och hans envisa twittrande om “fake news”. Vad är falskt och vad kan vi lita på? I en intervju i DN idag pekar Harvardbaserade propagandaexperten Jed Willard ut Finland som en förebild när det handlar om att skydda sig mot mot desinformation:
    http://www.dn.se/nyheter/varlden/darfor-ar-finland-battre-rustat-mot-propaganda-an-sverige/

Varför är svenska beslutsfattare så ovilliga att lära sig av goda exempel?