Blogginlägg

Ny myndighet stärker statens grepp om skolan i ny rapport

Igår presenterades skolkommissionens slutbetänkande. Skolkommittén tillsattes 2015 och hade i uppdrag att föreslå hur skolans resultat ska bli bättre, hur undervisningens kvalitet ska höjas och hur skolan ska bli likvärdig i hela Sverige. I två år har forskare, lärare, elev, skolledare, politiker, arbetsgivare och fackliga representanter stött och blött alla tänkbara och möjliga problemställningar. Igår kom rapporten. Visst är det spännande?

Rapporten är en diger lunta på nära 500 sidor och det är inget som man tuggar i sig till frukost utan vidare.  Jag har läst igenom sammanfattningen och det räcker långt. Kommittén föreslår ett helt paket av olika åtgärder, men om man ska lyfta fram ett par övergripande faktorer så är det dessa:

  • Ökat statligt åtagande
  • Stärkt lärarkompetens

De senaste tio till femton åren har jag upprepat med en dåres envishet att skolan bör förstatligas. Eller åtminstone att staten bör ta ett större ansvar än idag. De försök som gjorts att öronmärka pengar till lärarlöner, mindre klasser med mera, har visat sig vara helt otillräckliga. Kommunerna har ändå gjort mer eller mindre som man velat. Nu föreslår skolkommissionen att en ny skolmyndighet ska bildas. Myndigheten ska “… ge riktat stöd till skolor med stora utmaningar och främja samarbete och erfarenhetsutbyte mellan skolor, skolhuvudmän och lärosäten.” Den nya myndigheten ska också få en kontrollfunktion så att nationella bestämmelser efterlevs. Det ska inte vara någon skillnad i kvalitet på utbildning och lärare oavsett om du går i skola i Stockholm eller i Storuman.

I kommitténs rapport öppnar man för att staten på sikt helt tar tillbaka huvudmannaskapet från kommunerna.

När det gäller lärarna så föreslår kommittén en rad åtgärder: lärarutbildningen ska få mer resurser räknat i kronor per student. Praktiken ska ges ökad vikt och unga lärarstudenter ska få handledning av äldre, erfarna och skickliga lärare i konsten att undervisa. För att bara nämna några av förslagen i rapporten.

Visst låter det fantastiskt? Nu återstår det att se hur politikerna tar hand om det här gedigna arbete som Skolkommittén presenterat.

Robin Hood och Skattebetalarna

Jag fick ett brev häromdagen från Skattebetalarna, ni vet den där föreningen som lobbar för att att få lägre skatter oavsett om det handlar om inkomstskatt, fastighetsskatt eller någon annan skatt. Min egen analys av medlemmarna i föreningen säger mig att det finns en kraftig överrepresentation av höginkomsttagare från storstadsregionerna.

I detta brev från Skattebetalarna ställde man frågan om det var rimligt att stockholmare betalar 5700 per person och år till andra kommuner. Det handlade alltså om den kommunala utjämningsskatten, även kallad Robin Hood-skatten eftersom rika kommuner betalar till fattiga kommuner. Och redan det namnet har väl motiverat skatten tillräckligt tycker jag. Om man googlar på skatten så nämns tre delar: inkomstutjämning, kostnadsutjämning och strukturell utjämning. För detaljerad förklaring hänvisas till Wikipedia.

För varje kommun beräknar man alltså om kommunen ska betala eller få pengar från utjämningssystemet beroende på skattekraften, kostnaderna (till exempel hur många personer som kommunen ska ge äldreomsorg och barnomsorg) och strukturell situation (hur arbetsmarknaden ser ut i kommunen).  De siffror man kommer fram till är alltså baserade på hårdfakta. Inget tyckande.

Nu menar de arga Skattebetalarna att systemet är orättvist eftersom storstäder som Malmö får väldigt mycket pengar från systemet. Och om jag gräver lite i siffrorna så stämmer det. Om man räknar på hela kommunen. Men räknat på bidrag per kommuninnevånare så får man en helt annan bild, då ligger norrlandskommunerna i topp. Rätt naturligt. Men varför får Malmö så mycket pengar? Gräv, gräv…svaret är att Malmö fått ta emot en mycket stor andel flyktingar som står utanför arbetsmarknaden. Det innebär att skattekraften blir låg och omsorgskostnaderna skenar.

Nu invänder säkert någon med örnkoll att Malmös budget gått med vinst under en lång rad av år. Det har däremot inte norrlandskommunerna gjort. Det kan indikera att systemet kanske borde justeras till glesbygdskommunernas fördel. Men det är inte detsamma som att säga att det är orimligt att stockholmare 5700 per person i Robin Hood-skatt.  Jag är säker på att Karl-Bertil Jonsson skulle hålla med mig om det.

 

Johannespassionen vs påskharen

Möjligen har någon noterat att det var några dagar sen som jag postade ett inlägg. Anledningen är att det hänt så mycket i den riktiga världen (utanför bloggvärlden). Nu tänkte jag inte i första hand på det sönderomskrivna terrorattentat i Stockholm utan om den lilla världen närmast mig. Jag har avverkat en stor konsert med min kör – Bachs Johannespassionen – och jag har tillbringat påskhelgen på landet i Västergötland.

Johannespassionen är ett av mina favoritverk. Det har en inbyggd dramatik som gör att det aldrig blir tråkigt. Andra delens domstolsscen är fantastisk och jag har ofta funderat över varför inte fler regissörer kastat sig över uppgiften att gestalta verket sceniskt. Tyvärr är ju verket på tyska, ett språk som jag aldrig gjort till mitt.

Att lyssna (och se!) på Johannespassionen är annars ett utmärkt sätt att lära sig varför vi firar påsk. I det sekulariserade Sverige som vi lever i idag så får jag ibland känslan av att kidsen som växer upp tror att vi firar påsk till påskharens ära…

 

Massmedias rapportering om terrordådet

Jag var inne på massmedias rapportering om terrordådet redan igår när jag kommenterade Caroline Krooks avhyvling i TV.  Hon vände sig mot den ständiga minut-för-minut-rapporteringen som bidrar till att skapa, om inte panik så i alla fall rädsla. Och rubrikerna är krigsfeta. Nu är vi inne på tredje dygnet och fortfarande fylls nyhetssändningarna med omtagningar och nya vinklingar på det som hände.

Sverige och Stockholm skötte sig alldeles utmärkt i fredags. Polis, räddningspersonal, sjukhus – för att inte tala om allmänheten. Däremot var massmedias hantering under all kritik. Det som jag vänder mig mest mot är alla publicerade rykten. Skjutningar påstods ha ägt rum lite varstans i Stockholm: vid Fridhemsplan, Hötorget och vid Globen. Inga av dessa skjutningar var bekräftade. Ändå publicerades uppgifterna. Tidningen Café tar förtjänstfullt upp detta i en artikel.

Frågan är om man lärt läxan till nästa gång. Jag tvivlar.

IS-franchising bakom terrordådet i Stockholm

För två veckor sen skrev jag ett blogginlägg där jag ifrågasatte hur smart en terrorist är. Igår drabbades Stockholm. Och jag tycker att min tes fortfarande är aktuell. Den man som utförde attentatet i Stockholm betraktar jag som psykiskt störd. Och definitivt inte särskilt smart. Varför inte? Det finns flera anledningar. Sett ur hans perspektiv så var attentatet tämligen misslyckat: han lyckade “bara” döda fyra personer, en trolig bomb i lastbilen löste aldrig ut, han greps ganska snabbt osv osv.

IS har fortfarande drygt ett dygn efter attentatet inte tagit på sig attentatet och det säger en del om vilken status som dådet har i de kretsarna. Det handlar om ett IS-franchising i den lägre divisionen. Ingen fjäder i hatten direkt.

Annars håller jag med förra ärkebiskopen Caroline Krook som intervjuades i TV ikväll. På en fråga om hur man skulle kunna gå vidare sa hon att det skulle vara lättare utan massmedias hysteriska minut-för-minut-rapportering som pumpar oss fulla med katastrofrubriker.

Men de sympatiyttringar som strömmar in från hela världen värmer. Inte minst den här bilden frän Promenade des Anglais i Nice:

Friskolor – behövs de?

Nu har det hänt igen. En religiös friskola har blivit påkommen med konstigheter. Den här gången handlade det om könssegregation. TV4:s Kalla Fakta har dokumenterat hur skolbarn på väg till friskolan Al Azhar i Vällingby har delats upp så att pojkar sitter fram och flickor bak i bussen. I reportaget dras paralleller till USA:s rasdiskriminering på 60-talet. Med den skillnaden att nu handlar det om kön istället för ras.

Gång på gång avslöjar massmedia hur det går till på olika friskolor. Ofta handlar det om religiösa friskolor men det finns även andra exempel som avskräcker. Ingen har väl glömt pennalismen som avslöjades på Lundsbergs internatskola?

Lundsbergs internatskola

Jag har alltid hävdat att staten måste ta tillbaka ansvaret för skolan. Det finns inget annat sätt att få full inblick i vad som händer och att kunna skapa lika förutsättningar oavsett var man bor i Sverige. Det finns numera en folklig majoritet i Sverige för det.

Nu är jag beredd att gå ett steg längre: varför ska vi överhuvud taget ha kvar friskolor? Med valfrihet och individualism som täckmantel så frodas segregation, pennalism och vanföreställningar (alternativa fakta?). Och detta sker med skattemedel. Jag tycker att det är stötande.

Det går alldeles utmärkt att profilera olika skolor med svenska staten som huvudman!

Den stressade stockholmskvinnan

Dagens Nyheter har en pågående artikelserie på temat Den stressade stockholmskvinnan. Två av fem artiklar har publicerats hittills och jag tycker att det är ett tankeväckande problem som journalisten Sofia Edgren belyser. I den första artikeln kan man läsa att var femte sjukskriven kvinna har en diagnos som är kopplad till stress (enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten). Och det är kvinnorna i Stockholm som är mest stressade: 20% av alla tillfrågade kvinnor upplever stress men bara 13% procent av männen. På Stressmottagningen på S:t Görans sjukhus i Stockholm utgör kvinnorna 80%.

I artiklarna diskuteras orsaker bakom de här siffrorna och intervjuas kvinnor som hittat en väg ur stressen. Bland orsakerna nämns  – föga förvånande – lång resväg till jobbet, pendling och stress i kollektivtrafiken. Allt detta detta drabbar kvinnor i högre utsträckning eftersom kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för barn och hem.

Man går fortare på Kungsgatan i Stockholm än på Storgatan i Höganäs. Och ska jag handla på vägen hem från jobbet tar det mig dubbelt så lång tid som det tar i en mindre stad. Alla valmöjligheter, all stimuli, allt sorl och alla intryck påverkar såklart vårt mående, säger en intervjuad kvinna.

Samma kvinna nämner också Stockholms tuffa bostadsmarknad som en stressfaktor där de höga bopriserna leder till stress över stora bolån.

När vi är lediga tokrenoverar vi för att höja värdet på våra lägenheter. Och sedan, när vi äntligen har en lugn stund i den tipptoppfixade lägenheten, tar vi fram mobilen för att instagramma hur perfekt vi har det.

Igenkänningsfaktor någon?

Dödens väg tar liv – men pengarna går till Stockholm

Igår dog 3 barn och skadades allvarligt ett tiotal i en bussolycka på E45 i Härjedalen. E45:an, en smal och krokig väg, är en skamfläck i Sveriges vägnät och förtjänar nu att kallas för “dödens väg”.  Då vore det väl rimligt att anta att statens pengar kommer att läggas på att rusta upp den? Icke sa Nicke. Men vart går pengarna då? Jo till Stockholm!

Jag hämtar en del intressanta uppgifter från dagens ledare i Aftonbladet (som är en av de bättre som jag läst på länge):

  • Av landets 20 sämsta riks- och landsvägar finns 16 stycken norr om Dalarna
  • E45:an upp mot Västerbotten är det Europavägavsnitt som håller allra lägst standard
  • Risken för att råka ut för singelolyckor ökar med 50 procent på ojämna vägar. Statistik visar att antalet omkomna i trafikolyckor är tre gånger större i Jämtland än i Stockholm i förhållande till antal invånare.
  • Bilar registrerade i Stockholm kördes i snitt 1 283 mil under 2015. Bilar i Västerbotten kördes samma år över hundra mil mindre.

Den sista punkten förefaller obegriplig. Hur är det möjligt att stockholmare kör mer än norrlänningar? Svaret är – okynneskörning. Norrlänningar planerar sin körning bättre och använder bara bilen när det behövs. Och stockholmarna då? Jo, de kan glädjas åt att det ska byggas en fin motorvägstunnel, kallad Förbifart Stockholm. Notan är ofattbara 61 miljarder kronor. E45:an skulle kunna bli rätt fin för de pengarna.

Goodbye Leksand – Och välkommen tillbaka

Leksand nedflyttat igen (Bild: Expressen)

Så var det dags igen. Leksand får lämna högsta divisionen i ishockey, SHL, och dessutom till värsta konkurrenten: Mora IK

Jag är ju lite sportnörd men hockey är inte en sport som direkt fångat mitt hjärta. men ett lag följer jag lite extra: Leksand. Jag kan inte direkt förklara varför men på något sätt har jag blivit fascinerad av laget som engagerar en hel bygd. Dessutom skapar företaget Leksands IF sysselsättning åt ett icke obetydligt antal personer.  Kanske är det en liknande situation i Mora, det vet jag inget om. Men jag vet att det finns ett nationellt publikintresse kring Leksand som jag tror att Mora kommer att få svårt att leva upp till i SHL.

Nu är jag inte särskilt orolig. Leksand kommer tillbaka till högsta divisionen, som så många gånger förr. 2019 fyller klubben hundra år. Då lovar jag att Leksand är tillbaka.

Skidsemester i Åre. En lägesrapport.

Sista dagen på skidsemestern kan jag konstatera att alla farhågor kom på skam: mina trilskande menisker höll över förväntan, vädret var fantastiskt större delen av tiden och den sociala samvaron löpte friktionsfritt.

Jag känner mig inte särskilt gammal, men jag fick en påminnelse om att tiden går, när jag satt med barnen på lunchen i backen och de njöt lika mycket som jag av en stor kall öl. Och jag tycker att det var en rätt trevlig känsla. Men när jag kommenterade dotterns cigarett fick jag svaret att jag inte skulle moralisera, så jag antar att min faderliga omsorg har gjort sitt på den fronten…

Klart slut från ett Åre där regnet nu dragit in från väster. Allt är sig likt igen.