Ljusets återkomst

Bild: CobyNS

I förrgår var det vårdagjämningen. Nästa helg ställer vi om till sommartid. Ljuset vänder tillbaka, sakta men säkert. Det får mig att minnas min barndom.

Min far var bonde. Småbrukare av den riktigt gamla sorten. En sån som kunde tyda vädertecken i naturen omkring oss och förutse regnet om tre, fyra dagar som SMHI garanterat hade missat. Det var ett sätt att överleva. Min far tyckte aldrig om mörkret, men lärde sig att leva med det och att acceptera det. Han hade sina knep för att göra det lättare.

Almanackan var hans vän. Inte en sådan man hänger på väggen, utan en liten häftad i A6-format som visade solens upp- och nedgång vid Göteborgs horisont och om månen befann sig i ny eller i nedan. Varje dag hade en liten, liten rad att skriva på om man ville notera viktiga händelser. Som att Rosa hade kalvat på måndagen eller att man hade satt 500 kilo potatis på torsdagen. Den här tummade almanackan tittade han och antecknade i varje morgon till frukost. Och när vintersolståndet var passerat med några dagar berättade med glädje i rösten att nu hade “dagen längt sig” med tre hela minuter; en på morgonen och två på kvällen. Det var ett julbudskap som kändes mer angeläget än Jesu födelse. Och vi barn tog in det och förstod på något sätt att det var en viktig nyhet.

Men som den konsekventa människa han var så fanns det ju även en baksida. Efter midsommar så upprepades den här proceduren. Och om det var något som man inte ville höra i juni, mitt i sommarlovets frihet från skolan, så var det att nu minsann hade dygnet kortat sig fyra hela minuter!

Idag är vi inte lika beroende av ljuset som bönderna var förr i tiden, men det påverkar vårt humör mer än vi tror. Och om man inte har råd med den där solresan söderut så är kanske en almanacka ett bra sätt att hålla hoppet vid liv när det känns som tyngst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *